Länkkare och inläsare: vad de gör och hur de skiljer sig
För robotar
Länkkare och inläsare: vad de gör och hur de skiljer sig
När du kompilerar ett program skrivet i till exempel C, C++, Rust eller Haskell går koden igenom flera steg innan den kan köras. Två av de viktigaste stegen utförs av en länkkare och en inläsare. De förväxlas ofta, men de har olika uppgifter och körs vid olika tillfällen. Den här artikeln förklarar vad var och en gör, hur de samverkar och vad skillnaden mellan dem är.
Vad en länkkare gör
En länkkare (eller link editor) tar de objektfiler som kompilatorn har producerat och sammanfogar dem till en enda körbar fil. När kompilatorn översätter varje källkodsfil för sig, känner den inte till funktioner och variabler som definieras i andra filer. I stället lämnar den platshållare där symbolerna ska sitta.
Länkkarens jobb är att:
- Matcha varje symbolreferens mot en symboldefinition i någon av objektfilerna eller i ett bibliotek.
- Bestämma var i den slutliga filen varje funktion och variabel ska placeras.
- Justera adresserna så att de pekar på rätt ställe (relocation).
- Lägga till nödvändiga bibliotek, antingen genom att kopiera in kod (statisk länkning) eller genom att skapa en referens som löses vid körning (dynamisk länkning).
Resultatet är en exekverbar fil som operativsystemet kan starta.
Vad en inläsare gör
En inläsare är en del av operativsystemet som tar den färdiga, länkade körbara filen från disken och laddar den in i datorns minnesutrymme så att processorn kan börja köra den. Inläsningen sker när du startar programmet, inte när du bygger det.
Inläsarens arbete innebär vanligtvis att:
- Läsa den exekverbara filens huvud och ta reda på hur stort minnesutrymme som behövs.
- Allokera minne för kod, data och stack.
- Ladda in kod och data från filen till minnet.
- Koppla ihop eventuella dynamiskt länkade bibliotek som ännu inte är länkade (sen länkning, dynamic linking at load time).
- Sätta igång programmet vid dess startadress.
När inläsaren är klar körs programmet som en vanlig process.
Skillnaden mellan länkkare och inläsare
Den enklaste skillnaden är tidpunkten. Länkkaren körs under byggprocessen, när du skapar den exekverbara filen. Inläsaren körs vid start, när du vill köra programmet. Länkkaren skapar filen; inläsaren tar hand om filen och gör den körbar i minnet.
De arbetar också på olika nivåer. Länkkaren hanterar objektfiler, symboler och adresser i filformatet (till exempel ELF på Linux eller PE på Windows). Inläsaren hanterar minnesadresser, processutrymme och operativsystemets regler för hur en process får startas.
Statisk vs dynamisk länkning
Länkkaren kan koppla bibliotek på två sätt. Vid statisk länkning kopieras bibliotekskoden direkt in i den exekverbara filen. Programmet blir självständigt, men filen blir större och varje uppdatering av biblioteket kräver omkompilering och omkörning av länkkaren.
Vid dynamisk länkning läggs bara en referens till biblioteket in i filen. Biblioteket laddas in i minnet antingen av inläsaren vid programstart eller av programmet under körningen. Fördelen är mindre filer och att flera program kan dela samma bibliotek i minnet. Nackdelen är att programmet är beroende av att biblioteket finns på systemet där det ska köras.
Vanliga länkverktyg
På Unix-liknande system är den traditionella länkkaren ld, ofta anropad automatiskt av kompilatorn. Nya alternativ som lld och gold är snabbare och designade för stora projekt. På Windows används Microsofts länkkare (link.exe) tillsammans med det portabla exekverbara filformatet (PE). Inläsaren är inbyggd i operativsystemets kärna och laddar filen oavsett vilket länkverktyg som skapade den.
Vanliga problem och hur de löses
Ett vanligt felmeddelande från länkkaren är "undefined symbol": en funktion refereras till men finns inte i någon objektfil eller något bibliotek. Orsaken kan vara en felstavning, en bortglömd objektfil eller ett bibliotek som inte länkats med. Lösningen är att kontrollera att alla källfiler kompilers och att rätt bibliotek finns med i länkkommandot.
Ett annat vanligt problem är att ett program startar på en dator men inte på en annan, trots att det är kompilerat på samma sätt. Det beror ofta på dynamisk länkning: målsystemet saknar det delade bibliotek som programmet förutsätter.
Frågor och svar
Måste jag förstå länkkare och inläsare som programmerare? Du behöver inte känna till alla detaljer för att skriva vanlig kod, men det hjälper när du felsöker länkfel, bygger större projekt eller arbetar med systemnära programmering.
Körs inläsaren varje gång jag startar ett program? Ja, inläsaren är den del av operativsystemet som gör programmet körbart i minnet vid varje start.
Är dynamisk länkning alltid bättre än statisk? Inte nödvändigtvis. Statisk länkning ger fristående program som inte är beroende av externa bibliotek, medan dynamisk länkning sparar utrymme och gör uppdateringar enklare. Valet beror på vad programmet ska användas till.
Skiljer sig länkkare mellan programmeringsspråk? Kompilatorn för varje språk anropar vanligtvis systemets länkkare, så skillnaden är liten. Det som skiljer är hur språket organiserar kod och symboler.
Sammanfattning
Länkkaren och inläsaren är två olika verktyg i olika delar av programmets livscykel. Länkkaren bygger den exekverbara filen från objektfiler och bibliotek under kompileringen. Inläsaren tar den färdiga filen och gör den körbar i minnet när programmet startas. Att förstå skillnaden gör det lättare att felsöka byggfel och förstå vad som händer när du kör ett program.
Relaterade artiklar

mod_rewrite: omskrivna URL:er i Apache
Lär dig hur mod_rewrite i Apache skriver om URL:er på flyget – för bättre SEO, omdirigeringar och renare webbadresser.
Läs artikeln
Haskell: ett rent funktionellt programmeringsspråk
Haskell är ett rent funktionellt, statiskt typat programmeringsspråk med lat utvärdering. Här förklarar vi vad som gör Haskell unikt och hur det skiljer sig från imperativa språk.
Läs artikeln